Bjuder på detta fantastiskt vackra kort som Sofie Wallman (vill ni ta kontakt med henne om fotografering så skicka bara en kommentar) tagit på mig och min förra foderhäst Epona (quater/arab 6 år).

Bilden är tagen i somras på Todd Fitch träningen (http://www.toddfitchperformancehorses.com/) när han besökte oss i början utav Juni.

Att rida enligt många är inte så svårt.. eller hur (NOT).
Denna vackra donna har gett mig så mycket bulor och blåmärken så jag har aldrig varit med om något liknande. Kapriolé språng då hon blev Yberstressad för att vi var t-r-e hästar i paddocken samtidigt. Eller den gången då vi skulle rida ut och det var 40 cm snö och hon vände på en 5-öring 100 m från stallet i vild panik och var halvvägs inne i stallet innan jag fick stopp på henne.. Käre tid att det inte har hänt något riktigt allvarligt! Kan dock stoltsera med att hon bara fått av mig en gång på 2 år och det var efter ett ridpass i paddocken och jag hade släppt stigbyglarna och skulle skritta av henne på långa tyglar. Jag råkade klirra till i grinden med sporren och hon blev så rädd så hon både pep å pruttade och jag fattade noll när jag helt plötsligt låg på backen med en tygel i handen och ingen häst!

Det blev en timma miljöträning efter det!

Men nog om det! Tillbaka till Todd-träningen!

En männska till att ha hästöga och pedagogik, finns inte. Han är nog en bland de bästa tränarna jag någonsin haft. Lyssnar och dömmer inte utan ger hela tiden feed back och nya infallsvinklar på problemet man uppfattar att man har!
Jag gillar tränare som är rakt på sak, ingen jitterbugg trut som bara öserberöm över en och sen ska det likförbannat inte fungera.
Efter den 2 dagars träningen fick jag ett litet ljus som gick upp för mig.
Jag kan inte ha kvar denna hästen, det funkar inte.. Jag har varken tid, lust, ork, energi eller mod kvar till att ha kvar henne. Dock så är ju alltid problemet att när jag fick denna idén så hade jag ju ingen back-up plan.. Ingen hästmänniska vill väl vara utan häst eller.. Drog idén för lite nära och kära och som i ett trollslag hade jag helt plötsligt en ny (och bättre) häst än den jag hade innan då en hade nappat på min idé och tyckte att detta skulle nog bli en himla bra kombo!

Sagt och gjort ringde ägaren (med en riktigt stor klump i halsen, hur förklarar man för någon att man inte tycker om deras häst hmm) Men det gick bra alltsammans och vi har absolut inget otalt sinsemellan, ärlighet vara ju som sagt ALLTID längst!

Livet är ju som det är ibland och hade jag varit 5 år yngre så kanske jag hade kunnat reda ut henne men ju äldre man blir så får man lite mer "är det verkligen värt det" tänk. Villket jag knappt kunde uttala för 5 årsedan.. Då skulle man upp på vilken tok-kuse som hellst mest för att hävda sig och sin kunskap.
Saken är ju den att om jag inte måste ha livet som insats varje gång jag skulle ut och rida så tycker jag att det var på tiden att göra något åt det!

Ridning ska ju vara rolig! Inte klump-i-magen framkallande nä fy bubblan! Man ska ju kunna vara på en kosseträning utan att behöva be till gud  innan och hoppas att inte någon kalv vänder sig om och tittar på henne utan att jag är beredd först!
Gränsen är ju så hårfin mellan spänning och skräck och den gränsen är ju olika för oss alla.. Jag kan ärligt erkänna att jag är en adrenalin junkey.. Jag har suktat efter det suget hela mitt liv och även nu i vuxen ålder!

Men men om man bara tar mod till sig med sånt osm är jobbigt så känns det alltid mycket bättre efteråt!

Ciao