Att bli den man är

Ni förstår jag kommer från en bakrund med en ganska "knasig" läromästare på 2 ben vi kan kalla henne för MS så är ingen varken nämnd eller klämd.

Hon lärde upp mig inom westernbiten för ca 10 årsedan och våra vägar skilldes åt 3år efterdet då vissa saker började uppdagas om vem hon egentligen var.

När man är 14 år är livet tyvärr inte alla gånger så lätt! Man vrider sig själv utochin 25ggr om dagen för att kunna hitta ett uns utav sig själv.
Jag hittade en annons i den lokala gratistidningen om att prova på westernridning. Då jag var så fed up med allt om vad hoppning och dressyr hette så tänkte jag att det får bära eller brista. Och det bar, som F*N

Åkte dit och fick rida en utav hennes hästar, vilken feeling, vilket samspel vilket sätt att göra mycket utan att göra något alls! I was home!

Jag hade också den stora turen *host host* att få bli hästskötare åt henne på träningar och uppvisningar och alla de spektakel hon åkte iväg på.
Efter en tid där började vi komma in på det där de kallar NH (ingen illa om det, jag har lärt mig såååå mycket) Då märkte jag en förändring hos henne som hela tiden haft övertaget vad det både gäller kunnskap och erfarenhet. Nu var vi helt plötsligt jämlikar på samma villkor och utgångspunkt!

Från att ha varit som två systrar och delat allt med familj, killar, hemligheter och annat så gick det över en natt då hon helt plötsligt såg en som konkurrens.
Detta resulterade i att jag nästan över en natt fick byta stallplats vilket jag gladerligen gjorde då jag tyckte att hon börjat betee sig så himla illa emot mig.

Vad jag sedan fått reda på i efterhand så hade hon t.om varit så fräck att hon släppt in ett sto till min häst när jag var bortrest och gjort en tjuvbetäckning.. Hygglig polare detdär!
Jag fick ju även innan detta ett förtroende ifrån henne :S att ha min nyinköpta häst där. Han var bara 1 år och 7 månader och hon lovade dyrt och heligt att hon skulle hjälpa mig från dag 1 när han kom..
Ja eller hur, den enda gången hon överhuvud brydde sig om att jag var där så skällde hon bara på mig och skrek hur jä*la kass och dålig jag var!

Tvingade mig att kastrera min häst för det var så jobbigt att han stod å skrek ibland när man red förbi på en annan häst.. KoNsTiGt?? hmm who the fuck cares tänkte jag..
Men till slut fick jag ett ultimatum (innan vi rök ihop ordentligt) sen tyckte hon väl mellan raderna att jag inte var lämplig att ha hingst för jag var ju bara 16 år (fast att det var hennes idé från början och att jag skulle säkert klara av det)

Jätte tråkigt eftersom hästen visat sig bra på utställningar och t.om fått skådepeng! Ja herre vad man var ung och dum och köpte allt hon sa med hull och hår..

Efter att jag flyttat slog jag av allt vad kontakt jag hade med henne så en dag ringde hon mig och frågade varför jag inte hörde av mig mer. Så jag sa till henne att pga dig så har jag tappat allt vad hästintresse heter. Ska sälja hästen och flytta ihop med min nya kille..
Det blev precis knäpp tyst i luren och det enda hon kunde säga var "-Bara så du vet kommer det aldrig hålla, det finns ingen som står ut med dig" Det ska tilläggas att denna människa då var 34 år och jag var 17.

Detta nu i efterhand ser ut som så att jag rider sedan 3 år tillbaka aktivt igen tack vare de underbara människorna jag har hästen hos! Jag är fortfarande förlovad och bor i hop med samma kille <3 han är min klippa.

Hon däremot fick barn med en ny karl,delade på sig, flyttade hem till en kompis, blev utsparkad, träffade en ny karl, gjorde slut, blev assistent åt en kvinna med en rik (bra mycket äldre karl typ 65+) kastade ut hans fru och tog hennes plats! Ja ni hör ju själva..

Det finns alla de slag i vår herres hage, och jag hade otur att träffa en utav de värsta. Men en sak fick jag med mig trotts allt, Jag inser vilken passion jag har till westernridningen och hästarna!