Att få en identitet genom det man gör.

Jag är inte någon cowgirl (än) på riktigt, jag är en mycket glad amatör som suuuuuuger i mig all inromation och kunnskap jag bara kan.

Det är ju också dettahäringa med sin identitet, jag har alltid varit en envis jäkel som fått som jag velat när jag velat!

Som när jag var 15 år ritade jag denna och satt å sög på den fram tills 2010 å då satt den helt spontant.

Har aldrig ångrat en sekund att jag gjorde den!

Jag ser mig som en Cowgirl Wannabee precis som blogger heter, jag är inte där.. Men jag är på väldigt god väg dit hän jag vill komma och det tycker jag är viktigast inte vad man kallar sig utan vad man faktisk ÄR!

Jag ser mig som en Outlaw och har väl egentligen alltid gjort det, men till vilket pris. När man berättade för polarna att det var slut på ridbyxe tramset och att man nu skulle börja jaga kossor och kasta lasso ;P jag beskyller er inte då ni säkert trodde att jag trillat av och slagit i huvet lite extra hårt senaste ridlekionen ha ha.

Jag blev en helt ny identitet då jag hittade mitt "Kall" mitt kall till att kunna börja om på nytt, göra något annat och få upp ögonen för nya saker..

Sen att allt med westernridningen (enligt mig iaf) är så jä*la coolt gör ju inte saker och ting sämre, jag älskar mina jeans, jag älskar reiningsadeln, jag älskar min hatt ja jag älskar nog allt med det jag gör.. Att på koträningen ha otur (peppar peppar inte hänt än) och trilla rätt ner i en go sommarvarm koblaja gör mig INGENTING!! Jag älskar verkligen det jag håller på med.

Allt är ju inte guld och gröna skogar med hala isiga ridstigar, stenhård fastfrusen ridbana, sönderfrusna fingrar och tår, Vårblaskiga hagar, mygg i miljontals och hästflugor i hundratal om sommaren. Sönderbrända axlar ja listan kan göras enoooormt lång om det inte vore för

Vinden i håret och den fantastiska känslan bara vi ryttare känner oavsett tillhörighet eller diciplin.

Kännslan är ju endå den samma även om det heter Hoppning, Cowhorse, Dressyr, Trav, Reining, Barrelrace eller gymkhana.

Det är ju kicken och känslan som jag iaf inte hittat inom någon annan idrottsgren (och tro mig jag ahr provat endel då man gick friskus gymnasie)

Jag Önskar att jag kunde vara fler timmar i stallet, att jag hde råd med fler ridlektioner att jag framförallt kunde köpa mig en egen häst <3 Men vad är väl en bal på slottet.....

kanske alldelest trisst å tråkig...

Eller bara helt underbar.

Kiropraktor.

Dethär med kiropraktorn är ett ganska så nytt begrepp i mitt hästvokabulär.
Vad det är viktigt med att hålla hästen i topp-trimm hela tiden, man lägger upp en träningsplan, en diet, en tävlingsalmanacka osv osv allt för att din atlet ska må bra. För det är vad min häst är för mig.

Hon är en atlet som bara det bästa är gott nog (och ibland är det inte ens det ha ha)
Att en häst kan börja trilskas med vissa moment brukar man säga att det finns tre troliga orsaker
* Den kan inte
* Den förstår inte
* Den har ont
Om alla hästägare började tänka efter vad det gäller detta tror jag vi skulle ha en lite roligare hästvärld att leva i..

Tänk dig själv du har så ont att du håller på att gå av på mitten och ingen hjälper dig för de förstår inte vad du säger.. Åk till kina/peking och ställ dig på torget och skrik ut din smärta, detta kommer nog troligast att resultera i att polisen kommer och låser in dig på ko-ko huset.

Att fler och fler börjar konsultera kiropraktorn och veterinären får mig att hoppa jämfota av lycka *ÄNTLIGEN* För den ena behandlingen behöver ju inte faktisk utesluta en annan.

Fick höra ett exempel på hur fel det kan bli för ett tag sen..
Hästen hade börjat kasta av folk till höger och vänster, ägaren tog hästen till veterinär som konstaterade att det var inget fel på den, det är bara att börja om sakta men säkert från början.
Detta hjälpte tyvärr inte och hästen fortsatte med samma beteende.
Detta tills en person med erfarenhet utav muskler och leder kollade över hästen och gissa vad hon hittade.
Ödem på ena sidan (precis vid sadelgkorden) två kotor som glidit isär av nån anledning osv osv..
Veterinären hade t.om sagt till ägaren att hästen hade för mycket muskler.. ja eller hur i huvudet då eller??

Ja man kan ju börja undra hur i hela friden han tänkte när han sa så??
Men men hästen står nu på träning och ska behandlas fortlöpande tills man ser att problemet är väck!

Att man bara får in en ny synvikel på saker och ting ibland gör så himla mycket!
Vet man inte varför hästen gör på ett visst vis så får mna som hästägare/människa ta sig den tiden att hitta problemet!
En lycklig häst är ju den som man själv vet mår bra, med en glimt i ögan och trevlig vigör Det är ju den som blir en champion!

Att bli den man är

Ni förstår jag kommer från en bakrund med en ganska "knasig" läromästare på 2 ben vi kan kalla henne för MS så är ingen varken nämnd eller klämd.

Hon lärde upp mig inom westernbiten för ca 10 årsedan och våra vägar skilldes åt 3år efterdet då vissa saker började uppdagas om vem hon egentligen var.

När man är 14 år är livet tyvärr inte alla gånger så lätt! Man vrider sig själv utochin 25ggr om dagen för att kunna hitta ett uns utav sig själv.
Jag hittade en annons i den lokala gratistidningen om att prova på westernridning. Då jag var så fed up med allt om vad hoppning och dressyr hette så tänkte jag att det får bära eller brista. Och det bar, som F*N

Åkte dit och fick rida en utav hennes hästar, vilken feeling, vilket samspel vilket sätt att göra mycket utan att göra något alls! I was home!

Jag hade också den stora turen *host host* att få bli hästskötare åt henne på träningar och uppvisningar och alla de spektakel hon åkte iväg på.
Efter en tid där började vi komma in på det där de kallar NH (ingen illa om det, jag har lärt mig såååå mycket) Då märkte jag en förändring hos henne som hela tiden haft övertaget vad det både gäller kunnskap och erfarenhet. Nu var vi helt plötsligt jämlikar på samma villkor och utgångspunkt!

Från att ha varit som två systrar och delat allt med familj, killar, hemligheter och annat så gick det över en natt då hon helt plötsligt såg en som konkurrens.
Detta resulterade i att jag nästan över en natt fick byta stallplats vilket jag gladerligen gjorde då jag tyckte att hon börjat betee sig så himla illa emot mig.

Vad jag sedan fått reda på i efterhand så hade hon t.om varit så fräck att hon släppt in ett sto till min häst när jag var bortrest och gjort en tjuvbetäckning.. Hygglig polare detdär!
Jag fick ju även innan detta ett förtroende ifrån henne :S att ha min nyinköpta häst där. Han var bara 1 år och 7 månader och hon lovade dyrt och heligt att hon skulle hjälpa mig från dag 1 när han kom..
Ja eller hur, den enda gången hon överhuvud brydde sig om att jag var där så skällde hon bara på mig och skrek hur jä*la kass och dålig jag var!

Tvingade mig att kastrera min häst för det var så jobbigt att han stod å skrek ibland när man red förbi på en annan häst.. KoNsTiGt?? hmm who the fuck cares tänkte jag..
Men till slut fick jag ett ultimatum (innan vi rök ihop ordentligt) sen tyckte hon väl mellan raderna att jag inte var lämplig att ha hingst för jag var ju bara 16 år (fast att det var hennes idé från början och att jag skulle säkert klara av det)

Jätte tråkigt eftersom hästen visat sig bra på utställningar och t.om fått skådepeng! Ja herre vad man var ung och dum och köpte allt hon sa med hull och hår..

Efter att jag flyttat slog jag av allt vad kontakt jag hade med henne så en dag ringde hon mig och frågade varför jag inte hörde av mig mer. Så jag sa till henne att pga dig så har jag tappat allt vad hästintresse heter. Ska sälja hästen och flytta ihop med min nya kille..
Det blev precis knäpp tyst i luren och det enda hon kunde säga var "-Bara så du vet kommer det aldrig hålla, det finns ingen som står ut med dig" Det ska tilläggas att denna människa då var 34 år och jag var 17.

Detta nu i efterhand ser ut som så att jag rider sedan 3 år tillbaka aktivt igen tack vare de underbara människorna jag har hästen hos! Jag är fortfarande förlovad och bor i hop med samma kille <3 han är min klippa.

Hon däremot fick barn med en ny karl,delade på sig, flyttade hem till en kompis, blev utsparkad, träffade en ny karl, gjorde slut, blev assistent åt en kvinna med en rik (bra mycket äldre karl typ 65+) kastade ut hans fru och tog hennes plats! Ja ni hör ju själva..

Det finns alla de slag i vår herres hage, och jag hade otur att träffa en utav de värsta. Men en sak fick jag med mig trotts allt, Jag inser vilken passion jag har till westernridningen och hästarna!

Bjuder på detta fantastiskt vackra kort som Sofie Wallman (vill ni ta kontakt med henne om fotografering så skicka bara en kommentar) tagit på mig och min förra foderhäst Epona (quater/arab 6 år).

Bilden är tagen i somras på Todd Fitch träningen (http://www.toddfitchperformancehorses.com/) när han besökte oss i början utav Juni.

Att rida enligt många är inte så svårt.. eller hur (NOT).
Denna vackra donna har gett mig så mycket bulor och blåmärken så jag har aldrig varit med om något liknande. Kapriolé språng då hon blev Yberstressad för att vi var t-r-e hästar i paddocken samtidigt. Eller den gången då vi skulle rida ut och det var 40 cm snö och hon vände på en 5-öring 100 m från stallet i vild panik och var halvvägs inne i stallet innan jag fick stopp på henne.. Käre tid att det inte har hänt något riktigt allvarligt! Kan dock stoltsera med att hon bara fått av mig en gång på 2 år och det var efter ett ridpass i paddocken och jag hade släppt stigbyglarna och skulle skritta av henne på långa tyglar. Jag råkade klirra till i grinden med sporren och hon blev så rädd så hon både pep å pruttade och jag fattade noll när jag helt plötsligt låg på backen med en tygel i handen och ingen häst!

Det blev en timma miljöträning efter det!

Men nog om det! Tillbaka till Todd-träningen!

En männska till att ha hästöga och pedagogik, finns inte. Han är nog en bland de bästa tränarna jag någonsin haft. Lyssnar och dömmer inte utan ger hela tiden feed back och nya infallsvinklar på problemet man uppfattar att man har!
Jag gillar tränare som är rakt på sak, ingen jitterbugg trut som bara öserberöm över en och sen ska det likförbannat inte fungera.
Efter den 2 dagars träningen fick jag ett litet ljus som gick upp för mig.
Jag kan inte ha kvar denna hästen, det funkar inte.. Jag har varken tid, lust, ork, energi eller mod kvar till att ha kvar henne. Dock så är ju alltid problemet att när jag fick denna idén så hade jag ju ingen back-up plan.. Ingen hästmänniska vill väl vara utan häst eller.. Drog idén för lite nära och kära och som i ett trollslag hade jag helt plötsligt en ny (och bättre) häst än den jag hade innan då en hade nappat på min idé och tyckte att detta skulle nog bli en himla bra kombo!

Sagt och gjort ringde ägaren (med en riktigt stor klump i halsen, hur förklarar man för någon att man inte tycker om deras häst hmm) Men det gick bra alltsammans och vi har absolut inget otalt sinsemellan, ärlighet vara ju som sagt ALLTID längst!

Livet är ju som det är ibland och hade jag varit 5 år yngre så kanske jag hade kunnat reda ut henne men ju äldre man blir så får man lite mer "är det verkligen värt det" tänk. Villket jag knappt kunde uttala för 5 årsedan.. Då skulle man upp på vilken tok-kuse som hellst mest för att hävda sig och sin kunskap.
Saken är ju den att om jag inte måste ha livet som insats varje gång jag skulle ut och rida så tycker jag att det var på tiden att göra något åt det!

Ridning ska ju vara rolig! Inte klump-i-magen framkallande nä fy bubblan! Man ska ju kunna vara på en kosseträning utan att behöva be till gud  innan och hoppas att inte någon kalv vänder sig om och tittar på henne utan att jag är beredd först!
Gränsen är ju så hårfin mellan spänning och skräck och den gränsen är ju olika för oss alla.. Jag kan ärligt erkänna att jag är en adrenalin junkey.. Jag har suktat efter det suget hela mitt liv och även nu i vuxen ålder!

Men men om man bara tar mod till sig med sånt osm är jobbigt så känns det alltid mycket bättre efteråt!

Ciao

Det är ju det här med trender.. Endel grejer är så sjukt snygga att man känner "Den-måste-jag-ha-annars-kommer-jag-att-dö" känslan..
Jag är absolut ingen "Fashionista" för fem korvören men jag har alltid haft fokus på Helt,rent och snyggt.

Jag menar, Som när jag ska motionera min häst inte bryr hon sig väl om att det står Wrangler på Jeansen eller om det är 10 år gammla "Hej kom å hjälp å dö" byxor!
Det jag har svårt att förstå är hur mycket pengar folk i allmänhet kan lägga på ett märke, bara för att! Jag i mitt stilla sinne åker till börjes köper skydd för 189.- paret och lägger de pengarna jag spararade på ett Proff. choise skydd (givetvis kan man inte jämföra kvalité med kvalité) för ca 700.- de pengarna är ju lixom 2 ridlektioner och jag tror i mitt stilla sinne att jag har roligare på ridlektionen är med svindyra skydd då t.ex!

Vi som också då lever i tvåsamhet, har ju faktiskt en till att tänka på (varken man vill eller inte ibland ha ha) och hela deras plånbok tycker inte jag bara ska gå till mitt intresse. Då som vi i mitt fall har en man som tycker jakt och dragracing är det roligaste som finns men det sistnämnda är ju lixom inte heller gratis och det genererar inte så mycket till kassan det heller tyvärr speciellt inte när när man väl fått orning på den nya motorn och bränsleslangen spricker och ett tu tre så stod en hel camaro i brand :( 

Sen kommer vi till det här med Tävling!
Helt och Rent är två viktiga ord var det gäller det!
Att "blinga" som det så fint heter idag tycker jag personligen har gått något till överdrift. Jag menar man ska väl kunna se att det göms en häst där under alla lager av pynt.
Har dock sett skräckexempel på det trashigaste jag någonsin sett med conchos på hela tränset, och sadeln, och bröstan, och ryttaren. Sen får vi ju inte glömma det urlöjliga hattbandet! Hade mycket god lust att fråga om de hade rymt från nån cirkus eller om någon bara ville göra mig förbannad.

Men men smaken är ju endå som baken den är delad (och tur är väl det) 
Jag ska absolut inte sticka under stolen med att jag inte gillar silver och conchos. Men som den svensken jag är så förespråkar ju jag alltid att Lagom är Bäst!

Nu är ju inte bilden så skarp men hela detta tränset är täkt med nitar och 3 st conchos vid pannbandets sidostycken och en mitt på. Sen har jag även ett matchande bett med samma utförande med nitarna på ringarna! Less is more är ett uttryck som jag använder mig utav. Som den Topp modell nörd jag är så tycker jag att det de säger inte bara är flams och trams utan något man ibland kan bära med sig.

Simplicity please! Annars kommer jag få tuppjuck på nästa tävling!